Vänster: 2012. Höger: 2015
Dagens flöde har bestått av Kvinnor, Kvinnor, Kvinnor. Med all rätt. Jag har läst många bra inlägg idag om kvinnor, för kvinnor, för gemenskap och jämlikhet. Alla röster lika viktiga. Några ord som dock fastnade lite djupare hos mig var något som Pernilla skrev. Om hur vi kvinnor tenderar att tänka lite snällare, drömma lite mindre och sträva lite kortare. Jag tänker på mig själv och vilken utveckling jag haft personlighetsmässigt. En extrovert, utåtriktad tjej i grundskolan och gymnasiet. En stark, kritisk röst som vågade ifrågasätta och som stod upp för orättvisor och personer som själva tappat sin röst. En röst som sakta började kvävas till att bli mild, inte tänka fullt så annorlunda och till att bli mer försiktig. Det är inte förrän nu när jag ser tillbaka på mina snart 10 år sen jag slutade skolan, när jag läser tillbaka i en blogg jag drev för flera år sen som jag ens ser skillnaden. Jag blir förundrad och förbannad över hur den rösten kvävts, blivit svagare. Den starka rösten. Jag har inget svar på vem som kvävt den. Kanske var det min första kvinnliga chef som inte gillade att jag presterade bättre än henne? Eller min första manliga chef som inte tyckte att jag skulle sträva så högt? Kanske mina närmsta tjejkompisar som fryste ut mig för att jag var lite annorlunda? Kanske blir man bara mjukare med åren? Jag har inget bra svar. Inget enkelt svar.
Frågan är komplex. Men svaret är egentligen enkelt. Vi måste alla, oavsett vad vi identifierar oss som, sträva efter att lyfta varandra. Lyfta oss själva. Och sluta kväva rösterna. Passande nog fick jag veta efter att jag skrev klart den här texten att årets tema är Be Bold For Change.