Vänster: 2012. Höger: 2015
Dagens flöde har bestått av Kvinnor, Kvinnor, Kvinnor. Med all rätt. Jag har läst många bra inlägg idag om kvinnor, för kvinnor, för gemenskap och jämlikhet. Alla röster lika viktiga. Några ord som dock fastnade lite djupare hos mig var något som Pernilla skrev. Om hur vi kvinnor tenderar att tänka lite snällare, drömma lite mindre och sträva lite kortare. Jag tänker på mig själv och vilken utveckling jag haft personlighetsmässigt. En extrovert, utåtriktad tjej i grundskolan och gymnasiet. En stark, kritisk röst som vågade ifrågasätta och som stod upp för orättvisor och personer som själva tappat sin röst. En röst som sakta började kvävas till att bli mild, inte tänka fullt så annorlunda och till att bli mer försiktig. Det är inte förrän nu när jag ser tillbaka på mina snart 10 år sen jag slutade skolan, när jag läser tillbaka i en blogg jag drev för flera år sen som jag ens ser skillnaden. Jag blir förundrad och förbannad över hur den rösten kvävts, blivit svagare. Den starka rösten. Jag har inget svar på vem som kvävt den. Kanske var det min första kvinnliga chef som inte gillade att jag presterade bättre än henne? Eller min första manliga chef som inte tyckte att jag skulle sträva så högt? Kanske mina närmsta tjejkompisar som fryste ut mig för att jag var lite annorlunda? Kanske blir man bara mjukare med åren? Jag har inget bra svar. Inget enkelt svar.
Frågan är komplex. Men svaret är egentligen enkelt. Vi måste alla, oavsett vad vi identifierar oss som, sträva efter att lyfta varandra. Lyfta oss själva. Och sluta kväva rösterna. Passande nog fick jag veta efter att jag skrev klart den här texten att årets tema är Be Bold For Change.
3 Comments
Så sant! Sån himla energitjuv :)och lätt att glömma att man faktiskt kommer framåt, älskar att köra leken “vad har hänt på 1/5/10 år med mig” för att se att jag faktiskt är på väg åt rätt håll 😉
<3 men alltså du och jag låter som exakt samma person. Jag har alltid vågat drömma stort och varit extremt extrovert – men nu känner jag mig närmast lite mesig och känner inte ens igen mig själv. Vad tusan var det som hände?
Ja, det är märkligt hur man förändras och för mig handlar det mycket om att jag inser att personer och min omgivning tystat ner mig, vilket jag kan börja se först nu när jag blickar tillbaka de senaste 10 åren. Träffade några gamla klasskompisar som jag inte träffat på snart 10 år och “hoppade tillbaka” lite, vi liksom intog våra gamla roller, och insåg att det är ju såhär jag trivs att vara (lite för högljudd ibland)… Vet inte vad “botemedlet” är dock, förutom att kanske försöka omge sig med personer som lyfter en mer..