Det här året har varit minst sagt omvälvande för mig. Eller egentligen började nog resan redan förra året. Slutet av 2018 hamnade jag i ett läge där jag behövde göra en förändring med mitt företag, så det hade behövts en ordentlig omstart för att få maskineriet att snurra ordentligt igen eller att släppa taget. Jag valde det senare, helt enkelt för att jag inte kände att jag orkade driva på i egen regi. Jag hade inte glöden kvar och kände att det skulle vara som att bestiga ett berg och börja om helt från början. Jag saknade också kollegor och ett mer socialt sammanhang. Att driva eget kan vara fantastiskt givande, lärorikt och kreativt men också otroligt ensamt, tufft och stundtals känner man sig helt vilsen när man hela tiden ställs mot nya utmaningar man aldrig tidigare stött på.
Så våren 2019 började jag fundera på nedmonteringen av företaget, men hade egentligen inte bråttom, men i samma veva så fick jag en förfrågan om att börja på en tjänst som ansvarig för etablering av skönhetsvarumärken och ett kontor på den svenska marknaden för ett utländskt bolag. Jackpot! Samma typ av arbetsuppgifter jag haft men i ett sammanhang med kollegor och med större resurser. Det var precis det jag hade önskat! Så helt plötsligt blev det bråttom med att stänga ner företaget. Jag fick lov att stänga ner företaget samtidigt som jag började på det nya jobbet och påbörja etableringen i Sverige. Tufft men samtidigt sjukt spännande och energigivande! Det kändes som att kreativiteten kom tillbaka, gamla idéer kunde dammas av och användas på det nya jobbet och all den kunskap jag byggt upp kunde komma till nytta i ett mycket större sammanhang än i mitt lilla bolag!
Det gick inte lång tid innan det nya jobbet började skava. Jag försökte hitta lösningar för att kunna jobba vidare, för jobbet var ju sjukt spännande och precis det jag ville hålla på med men det kom till en punkt där jag kände att jag inte mådde bra, varken fysiskt eller psykiskt. De första månaderna tänkte jag att det löser sig men när det blev värre och värre så blev lösningarna färre och färre. Personer i min omgivning tyckte jag skulle byta jobb men jag ville så gärna att det skulle funka. Jag landade i att börja kika på vad för annat som fanns där ute och byta om situationen inte blev bättre så jag började söka nya jobb och det gick ganska bra. Tills pandemin slog till.
Varsel, permitteringar och uppsägningar haglade och där stod jag och alla jobb och intervjuer som var aktuella var inte längre det. “Du kan inte säga upp dig mitt i en pandemi”, “I såna här lägen får man vara glad att man har ett jobb”. Ja, jag var sjukt tacksam på ett sätt över att ha jobb när så många andra blev av med sina och samtidigt mådde jag så fruktansvärt dåligt på det jobbet jag hade. När jag satt med en fast anställning så satt min pojkvän med eget företag och det såg inte alls bra ut. Kontoret fick sägas upp och alla möjliga kostnader kapas för att rädda upp så mycket som det bara gick. Ovissheten över vilka konsultuppdrag som skulle finnas kvar framöver och hur länge pandemin skulle pågå var väl värst. Ingen vet någonting. Och här vill jag säga upp mig från min trygga anställning.
Men så kommer man till en punkt där man måste börja ifrågasätta vad saker och ting kostar. Är det värt min hälsa? Mitt välmående? Att vantrivas och känna hur glöden dag för dag minskar. Jag hade lagt undan pengar ganska duktigt under tiden jag jobbade och så kom en dag då jag vaknade upp och bestämde mig. Jag är klar. Jag klarar mig ett tag på det jag sparat undan och efter det så blir det som det blir. Hälsan kommer först. När beslutet var taget så var det som att en tung sten lyftes från mina axlar och jag kunde ta ett djupt andetag för första gången på länge.
Den sista juli var min sista arbetsdag. För första gången någonsin i mitt liv har jag inte jobb, företag, skola eller någon annan sysselsättning att tänka på. Jag som alltid haft dubbla sysselsättningar står här med all tid i världen och såhär efter två veckor så börjar kreativiteten och glöden smyga sig tillbaka. Min ide-bok fylls upp igen med knasiga tankar på saker jag vill göra, skapa och testa på. Jag känner mig inspirerad! Stundtals lite förbryllad med tanke på att jag aldrig tidigare varit sysslolös på det här sättet. Vad gör man med all denna tid?! Och ändå känns det så bra, som ett lugn i kroppen och en tro på att allting löser sig om man lyssnar på sig själv och litar på att framtiden alltid bjuder på något bättre!