Jag sitter med full-glam-face on i soffan. Borde ha duschat för länge sedan men jag kan inte förmå mig att ta mig ur soffan. Jag sitter här och känner mig otillräcklig. Frustrerad. Förbannad. För varje sekund som passerar så förbrukas det resurser vi inte har. Skövlas skog som borde få finnas kvar. Skadas ett djur för att vi inte tar hand om våra sopor.

Jag läser rapport efter rapport, träffar folk i branschen. Det är få som inte längre tror på klimathotet. Att vi inte kan leva som vi göra, på samma sätt. Men ändå så gör vi det. Vi konsumerar, mycket och ohållbart. Pratar om att äta vegetariskt men köper kött. Vi förbrukar resurser som påskyndar de dåliga effekterna. Men vi nickar alla instämmande när vi tar upp klimatförändringarna och att något måste göras.

Jag tänker tillbaka på vår senaste resa till Filippinerna. Att den flygresan borde kunna göras klimatneutral. Att befolkningen där borta inte ska behöva flytta på sina hus som nu svämmas över när det är högvatten för att vattennivåerna stiger. Att de inte ska gräva ner plasten för att det inte finns alternativ. Att man inte ska hitta sopor på botten av havet när man snorklar eller dyker. Men det är inte bara i Filippinerna det händer men det var nog där det verkligen gick upp för mig hur långt ifrån målet vi är. Hur det jag gör hemma faktiskt påverkar dem där borta i mycket större utsträckning än vad det gör oss. Just nu.

Jag blir så frustrerad över att det är vi som skapat det här men att vi är så oförmögna att städa upp efter oss. Frustrerad över att jag inte kan göra mer. Vi måste ju sitta på svaret när vi själva orsakat oredan? Hur kan vi göra mer, göra bättre? Det måste ju finnas något mer jag som individ kan göra? Sprida kunskap. Påverka politiker. Få folk att fatta bra beslut. Rätt beslut. Men hur fan kommer jag dit?