Första gången som jag kan säga att jag kom i “närkontakt” med ett naturfenomen utöver det normala var December 2009. Jag befann mig i Miami på semester, 20 år gammal med min dåvarande bästa vän. Det viktigaste för oss var att ligga på stranden, uppleva så mycket som möjligt så att vi hade historier att berätta när vi kom hem och shoppa loss. Jag hade nog knappt hört talas om klimatförändring på den tiden. Det var inget som mitt 20-åriga jag direkt tänkte särskilt mycket på. Jag och min dåvarande bästis hade spenderat en heldag på Sawgrass Mills, Floridas (om inte en av USAs) största shoppingcentrum. Vi hade spenderat alla pengar vi hade och lite till på märkeskläder och kände oss grymt nöjda. Nu kunde vi åka hem till Sverige med väskorna fulla av amerikanska märkeskläder. Vid 22-tiden när vi kliver på bussen hemåt får vi veta att vi kommer ta en omväg. Det hade regnat kring Fort Lauderdale. Vi kunde inte brytt oss mindre, bara det inte regnar imorgon när vi ska sola. Bussen kränger till, chauffören ropar ut att vi får hålla i oss och bussen dyker ner i en enorm vattenpöl. Vattnet forsar in genom framdelen av bussen och de 5-6 personer som sitter längst fram drar knäna till sig och klättrar över säten för att ta sig längre bak. Det ser ut som en amerikansk film. Chauffören sitter med vatten kring fötterna och ropar till oss att om bussen stannar så måste vi fort kliva ut genom nödutgången. Han kan inte lova att bussen orkar igenom de enorma vattenmassorna.
Vi tar oss som tur är genom vattenmassorna till stationen där vi ska kliva av. Ett mindre köpcentrum som borde vara stängt för länge sedan. Istället står folk under taket och ser sig förtvivlat omkring. Parkeringen är tom sånär som på någon bil. Inga bussar går. Vi har ungefär 30 minuters promenad hem till våra vänner där vi bor. Jag tar tag i min bästis och säger “lite regn skrämmer inte oss, vi är ju faktiskt från Sverige!”. Alla våra inköp stuvas ner i de största plastpåsarna och vi tar våra nyinköpta saker under armarna och börjar gå genom parkeringen i våra nätta skor, hon i flipflops och jag i sandaler med tunna guldremmar. Vattnet når oss till anklarna men är ganska ljummet. Nästan lite svalkande i den varma natten.
Vår promenad som skulle ta 30 minuter tog över en timme. Den tog oss förbi golfbanan där den nylagda gräsmattan de rullat ut på morgonen nu istället flöt en meter ovanför marken. Den tog oss genom bostadsområden där elskåpen stod halvvägs ner i vattnet och genom gator där belysningen inte längre fungerade. Vi vadade i vatten som nådde oss upp till låren och vi trevade och halkade runt i våra skor som inte alls var lämpade för situationen. Förbi korsningen där folk satt uppepå sina bilar eftersom motorerna låg under vatten och hade slutat fungera. “You are crazy”, skrek de efter oss. Vi med våra nyinköpta kläder nu i armarna över huvudet vadandes i vatten mitt i natten. När vi till slut genomblöta kommer fram till lägenhetsområdet där vi bor blir katastrofen ett faktum. Mina nya jeans som blivit blöta upp till midjan av allt vattenstänk har färgat av sig på min vita tröja. Och sandalerna?! Kommer de klara sig efter att ha vadat igenom det bruna, sörjiga vattnet?!
Både jeansen, tröjan, sandalerna och de nyinköpta kläderna klarade sig. Värre hade det varit om vi fått starkström genom oss för att elskåpet fått en kortslutning eller om någon av oss trillar ner i en brunn för att brunnslocket flutit upp. Men det var inget jag tänkte på då. Inte visste jag då heller att Miami är ett område som är extra sårbart för ökade havsnivåer, att Miami höjer sina vägar, installerar vattenpumpar och bygger om hus för att stävja havsvattnet som tidvis väller in i staden. Att alla resurser de lägger ner egentligen bara köper tid och faktist inte löser problemet. Inte tänkte heller mitt 20-åriga jag att min resa och onödiga konsumtion också faktiskt bidrog till en del av problemet. Jag kan inte säga att just den här översvämningen var en effekt av klimatförändringen men faktum är att Florida anses vara en av de värst utsatta staterna i USA pga klimatförändringar, översvämningar sker oftare och med större effekt. Jag visste det inte då, men jag vet nu. Jag har fått vara med om mycket, lärt mig en hel del när det kommer till klimatförändring (även fast jag inser hur lite jag vet ju mer jag lär mig) och inser att att det behövs både större kunskap och aktivitet för att vi ska ta oss åt rätt håll. Jag ser det som att vi står vid en vågskål, det kan tippa åt rätt håll eller åt fel håll och jag vill inte säga att jag bara stod och tittade på när jag hade kunskapen att göra skillnad. I år blir året då jag tippar min vågskål åt rätt håll. Kommer du också göra det?
___________________________
Filippinerna, Diniwid Beach 2017
